Lars berättelse


Jag heter Lars och jag var en av världens mest tandvårdsrädda, enligt egen utsago. Egentligen skulle jag vilja kalla det för tandläkarskräck för det var exakt vad det var. Att gå till en tandläkare för att se till att ens tänder håller hela livet är ju en rätt bra insikt. Men för tandvårdsrädda spelar det absolut ingen som helst roll vilka tungt vägande skäl tandläkare, tandsköterskor, tandhygienister eller psykologer framför oss. Argumenten biter inte på oss tandvårdsrädda. Fast vi vet att dom är fullständigt logiska.

Bakgrunden till min Tandvårdsrädsla

Jag gick i skolan i Malmö på 50-talet. Då fanns det skoltandläkare. Jag ljuger nog inte om jag säger att denna yrkesgruppen på 50-talet, skoltandläkarna, är orsak till många 40-talisters tandvårdsrädsla idag. Det är säkert många skoltandläkare, som har fått epitetet 'Bergsprängarn'. Hos oss på folkskolan i Malmö fanns denna 'Bergsprängaren' i skepnad av en kvinnlig tandläkare som hette L. Hon var djävulen själv personifierad för oss skolbarn. Hon var barsk, hårdhänt, log aldrig. Hennes ålder, tja 40-50 år d.v.s dinosaur för en 8-åring.

På denna tiden var en tandläkarmottagning betydligt mera spartansk än vad vi ser idag. Där fanns stolen. Den stod som ett monument mitt i rummet. Den var gulvit, med svarta handtag och en märklig anordning för att luta huvudet mot. Hur många små ångestsvettiga barnhänder, som har kramat dess handtag kan man bara gissa sig till. Lyckligtvis var handtagen av bakelit så dom tålde en del.

Sen fanns borren. Detta djävulens påfund som såg ut som en ledad bro. En rem snurrade finurligt och gav borren sin fart. Jag minns att jag tänkte och stirrade på denna borr och hoppades att den skulle gå upp i atomer.

Bedövning fick vi av princip inte.

Man skulle sluta att pjåska som Tandläkare Lindt sa. För att laga ett hål behövdes det ingen bedövning. Borren gjorde så ont så det går inte att beskriva. En gång fastnade borren i en tand som hon borrade i. Smärtan går inte att beskriva. L fick dra bort borren med en tång, medan sköterskan höll i mig. Jag minns att jag skrek som en galning. Jag kan fortfarande bli kallsvettig när jag tänker tillbaka på den smärtan igen. Men hon fortsatte som ingenting hänt. Hon frågade aldrig hur det hade gått.

Man gick till skoltandläkaren en gång varje år, det var obligatoriskt. Man fick tider av sköterskan. För min del var det meningslöst, jag smet alltid från dessa tider. Sköterskan fick komma och hämta mig i klassrummet.

Efter skolåren

Efter folkskolan försvann de obligatoriska skoltandläkarbesöken. Man kan lugnt påstå att jag inte sörjde detta. Men efter några år fick jag problem med en visdomstand. Det här var i slutet på sextiotalet. Då gick jag till en tandläkarklinik i Nacka, de var specialister på att söva ner patienter under behandlingen. Under det besöket bestämde vi att de skulle ta bort alla fyra visdomständerna. Det fanns en narkosläkare närvarande, jag minns hans vänliga ansikte som tittade på mig och sa:
- Sov gott Lars. Jag seglade iväg till en annan värld, till en tandläkarfri värld.

När jag vaknade från narkosen var min familj och tandläkaren där och mina visdomständer var borta. Jag minns att jag mådde hemskt illa. Jag lovade att aldrig mera låta mig sövas ner. Jag kan tänka mig att det är annorlunda idag, åtminstånde hoppas jag att man inte mår så pyton som jag gjorde efter uppvaknandet.

Under 70- och 80-talet gick jag till flera olika tandläkare men varje gång det var dags hittade jag ett skäl att inte kunna gå. Alla sjukdomar som jag plötsligt drabbades av inför varje tandläkarbesök står säkert läkarvetenskapen fortfarande handfallen inför. Visst är det märkligt att just tandvårdsrädda får alla dessa sällsynta sjukdomar.

Men till sist bestämmer jag mig för att konfrontera min rädsla

Jag har äntligen bestämt mig att det får vara slut med alla bortförklaringar till varför jag inte gör något åt min tänder innan det är för sent. Jag har inte lust att sitta och äta nyponsoppa med sugrör för att tänderna har ramlat ur min mun p.g.a. min tandvårdsrädsla.

Jag skannade nätet på artiklar för tandvårdsrädsla och fastnade för tandläkare Jennifer Samec. Jag läste igenom allt som finns på hemsidan och skickade in mina uppgifter och bad att få bli kontaktad. När mobilen ringde svarade jag nervöst. Det var Siv som är tandsköterska. Vi pratade en stund och Siv berättade att hon hade läst att jag hade tandläkarskräck. Hon är förstående och förklarade lugnt och sakligt hur första besöket går till. Sedan frågar hon om vi ska boka en tid till mig. Jag svarade ja, men hela mitt inre skrek nej. Innan vi lade på sa Siv:
- Du är modig Lars som har tagit detta steg, det första steget. De orden värmer fortfarande.

Första besöket

När dagen har infunnit sig finns ingen återvändo. Jag sätter mig och väntar i ett trevligt ombonat väntrum. Men det finns ingen lukt av tandläkare, inga plågade skrik från mottagningens innandömen. Hmmm, vad var detta? Väldigt avlägset från min syn på tidigare tandläkarmottagningar. Siv, tandsköterskan kom och hälsade vänligt på mig och bad mig fylla i en hälsoundersökning medan jag väntade. Efter en stund kom tandläkare Jennifer Samec in i rummet, tog mig i hand och hälsar glatt och frågade om jag ville ha en kopp kaffe.

Vi satte oss i ett vanligt rum med var sin kopp kaffe och pratade. Jag beskrev vad det är som gör mig så rädd för tandläkare och hon noterade vad mina problem bestod i. Vi kom överens om att vi skulle göra en röntgen för att se statusen på mina tänder. Allt gick bra och sedan skulle vi undersöka munnen. Nu börjar allvaret trodde jag. Stolen sjönk ner och tandläkaren använde endast en liten spegel försiktigt, så försiktigt i munnen på mig. Men att slappna av var inte till att tänka på, för då skulle borrar, krokar och annat otyg plötsligt befinna sig i munnen. Det vet man ju hur tandläkare är, visst vet man det?

Men allt som hände var undersökningen med spegeln som gick bra och det var helt smärtfritt. Märkligt för man vet ju hur farliga tandläkarspeglar är, hur dom väser, och låter. Efter besöket kändes det bra och jag tänkte att det var synd att man inte kom till dessa  underbara tandläkare när man var liten och skulle göra sin tandläkardebut? Då hade nog inte Sverige varit fullt av skräckslagna små barn med bestående tandläkarskräck i vuxen ålder.

Återbesök hos tandläkaren

Vi forsatte våra samtal om vad jag skulle behöva för att må bra under en behandling. Denna dag var avsedd att fortsätta med den utredning som skulle ligga till grund för om jag skulle kunna omfattas av landstingets högkostnadsskydd. Skyddet innebär att det är gratis efter 900 kr, precis som annan sjukvård. Men det är inte gratis tandvård utan gratis behandling för min tandvårdsrädsla genom samarbete med en psykolog

Självklart hade mina ansträngningar att missköta mina tänder verkligen lyckats. Det fanns ett stort behov av tandvård. Men Jennifer sa inte ett ljud om hur förbannat korkad, slarvig jag hade varit. Hon bara log och sa:
-Det här ordnar vi. Jag blev så glad. Vi avslutade med att boka en tid hos psykologen Janna.

Första besöket hos psykologen

Jannas mottagning ligger på Fjällgatan på söder. Där samtalade vi under 2 x 45 minuter som en del i utredningen av min tandvårdsrädsla. Efteråt fick jag med mig ett utkast på vad vi hade samtalat om som jag godkände. Janna skrev ett psykologutlåtande som intygade min extrema tandvårdsrädsla. Hon ställde massor av frågor till mig som jag förstod skulle tydliggöra mina svårigheter och erfarenheter. Hon skickade utlåtandet till mig som jag fick godkänna innan hon skickade det till Landstingets tandvårdsenhet. Efter ca 4 veckor ringde Janna upp mig och berättade att jag hade blivit beviljad pengar för behandling av min tandvårdsrädsla. Jag blev verkligen glad.

Behandlingen påbörjas

Nu är sötebrödsdagarna över. Nu är det slut på gullandet. Nu ryker gaddarna. Nej, mina misstankar blev inte besannade. Jennifer var samma lugna proffsiga tandläkare. Vi småpratade lite om hur jag mår, hur jag känner mig, vad vill jag göra. Sticka fort som f-n, känns inte som rätt svar i det läget. Men hade jag sagt det, så hade hon accepterat det, det vet jag.

Vi börjar med en avslappningsövning i stolen. Jennifer sänker den och bäddar ner mig med en skön handduk. Ärligt talat förbannat skönt. Övningen är otroligt bra, jag andas med näsan. Men det finns inte en borr, krok, eller annat så långt ögat når. Och plötsligt är det klart.

- Vad vill du göra nästa gång, frågar Jennifer? Jag vill börja säger jag. OK säger Jennifer. Vi tränar din stopphand då, så att du kan vara med och bestämma över behandlingen, säger hon. Sedan bokar vi in ett nytt besök.

Nästa besök

Dags för besök hos tandläkaren igen. Jag har haft fjärilar i magen nästan hela dagen. Först får jag ligga behagligt i den numera ofarliga stolen. Vad vill du göra, frågar Jennifer? Vad föreslår du, kontrar jag med. Jag har berättat att jag inte vill veta vad som ska ske nästa gång. Det får Jennifer berätta när jag är där. Jag vet att jag skulle gå och vara livrädd om Jennifer säger att "nästa gång ska vi rotfylla" Då skulle jag säkert drabbas av alla de oerhört sällsamma och nästintill okända sjukdomar som alla tandvårdsrädda drabbas av samma dag som man har tid hos tandläkare och avboka. Tråkigt tråkigt.

Jennifer har accepterat detta och är oerhört bra på att minnas det. Hon föreslår en kort avslappningsövning sedan tränar vi på stoppsignalen. Först med en spegel. Hoppas hon hittar några tänder tänker jag snabbt.  Hon botaniserar i munnen med spegeln med sitt oerhört mjuka och försiktiga handlag. Jag stoppar med handen ett antal gånger. Funkar klockrent.

- Är det ok om jag putsar dina tänder nu frågar hon?  Håll i er nu...Ja piper jag. Det här är märkligt. Putsa, innebär egentligen tandborstning men med en effektiv eltandborste d.v.s. borr! Det ska alltså in en borr i min mun. Sista gången en sådan hälsade på där var nästan 25 år sedan. Men av någon outgrundlig anledning började jag inte hyperventilera. Pulsen steg inte till 500. Jag kände ett inre lugn, nåja, ganska samlad i alla fall.

Tro det eller ej, den vrålande borren (i min värld är alla tandläkarborrar vrålande) var som min egen eltandborste, men tystare. För första gången på mycket länge så kände jag mig så stolt över mig själv. Låg i en tandläkarstol, lät en tandläkare använda borren, visserligen för att putsa, men bara att ha den i min mun. Den munnen som sedan länge kunde betraktas som tandläkarfri zon. Jennifer avslutade det hela med att skrapa tandsten. Efterår var tuppkammen så hög att jag fick böja mig för att komma ut genom dörren efteråt.

Min första bedövning

Varje session hos Jennifer börjar alltid i ofarliga stolen. Vi samtalar några minuter. Jennifer frågar vad jag vill göra. Jag ber henne föreslå något. Vill du prova bedövning? Okej, svarar jag.

Jag är tack och lov inte spruträdd så det är ok för mig. Jennifer är vänlig nog att lägga på en bedövningssalva så man inte ska känna sticket. Salvan smakar jordgubbe. Vi börjar med överkäken, det känns absolut ingenting. Sessionen avslutades och jag hade lite svårt att hålla mig för skratt. När man ligger ner i stolen och kollar upp  taket så finns en bild med två rymdvarelser i visir som tittar på en.

Åter hos psykologen

Jag gillar att prata med Janna. Vi har lugna och givande stunder. Det ger mig självförtroende att fortsätta mina tandläkarbesök. Tandläkarbesök och psykologbesök sker parallellt, allt för att ge mig kraft och mod att klara av min tandvårdsbehandling.

Lagningen

Den här dagen är det dags för den första lagningen. Jag ljuger om jag påstår att jag inte är nervös, jag har haft fjärilar i magen flera dagar. Denna gången lyckades jag plöja igenom Damernas värld medan jag väntade. Nu kan jag allt om kungligheternas liv. Dessutom läste jag inte tidningen upp och ner. Bara det.

Jennifer kommer ut och hämtar mig, lika vänlig som alltid. Vi småpratar en stund. Sedan frågar hon om jag vill prova att laga. OK säger jag. Inte för att jag är så förbannat modig utan för att jag vill, Jag är av någon outgrundlig anledning ganska lugn. Jennifer berättar, som vi har kommit överens om, vad som nu ska ske. Hon kommer att bedöva mig och laga en framtand. Den har jag alltid skämts för men med min rädsla har hindrat mig från att laga den. Jag lägger mig ner i stolen och försöker koncentrera mig på andningen. Annars riskerar jag säkert utvisning.

Bedövning

Bedövningen läggs. Först jordgubbsmaken och sedan en fullständigt smärtfri bedövning. Sköterskan  ger mig en underbar massage. Undrar om jag inte ska beställa massor av tider, bara för att få denna sköna massagen. Efter en liten stund är min mun okänslig. Nu kommer sanningens minut. Ska det kännas? Jennifer förklarar allting innan hon börjar peta och borra. Jag är beredd med stophanden. Stopphanden somnar till slut. Av inaktivitet. Inte ett dugg känns. Absolut ingenting. Hela jag väntar ju bara på att det ska göra ont. Det har ju kroppen och min hjärna sedan länge lärt sig att det kommer att göra. Men det finns inte tillstymmelse till den minsta lilla smärtförnimmelse.

Jag känner mig hela tiden som en medlem i teamet  Skulle jag ha någon åsikt om någonting under behandlingen, så lyssnar de direkt på detta.

Jag har låtit en tandläkare borra och jag lever, jag ligger kvar i stolen. Ingen har behövt skrapa ner mig från taket. Jag stod en lång stund framför spegeln hemma efteråt och försökte se var lagningen var. Det är så fint gjort så man häpnar.

Ett besök hos tandhygienisten

Jag har aldrig besökt en tandhygienist tidigare, någon man aldrig har träffat kan man ju inte vara rädd för, eller hur? Det var jag aldrig heller för Anna. Hon kom och hämtade mig i väntrummet och vi satte oss en liten stund och pratade. Jag berättade samma för henne som för Jennifer angående min tandläkarskräck, och varför jag hade tagit kontakt med kliniken. Sedan fick jag sätta mig i stolen medan Anna berättade lugnt och pedagogiskt vad hon tänkte göra. Fixa rent i underkäken. Skrapa tandsten, göra rent och polera. Hennes uppsättning av verktyg var misstänkt lik tandläkarens med en skillnad som Anna var snabb att påpeka, ingen borr.

Jag talade om för Anna att det var ok att ta bort tandstenen med ultraljud. Det går snabbare och är effektivare. Det kändes underbart att undersöka tänderna med tungan efteråt. Nu kände jag ju mellanrummet mellan mina tänder. Wow! Hela behandlingen hos Anna var helt smärtfri, och gick som en dans. .

Det får ta tid

Som ni märker, är det en ganska lång resa innan behandlingen kommer hit. Men det är ju just detta som är hemligheten med att gå till proffs på tandvårdsrädsla. Det får ta tid. Det absolut värsta som kan hända för oss tandvårdsrädda är att man forcerar en behandling.

Vi klarar inte det. Hemligheten är lugnt och fint tempo.

Jag vet att det för normala människor, låter som ett skämt. Men för alla oss som bär på en rädsla för tandläkare som kallas för tandläkarskräck är det här en bragd. Jag vet att jag inte behöver förklara för mina medsystrar / bröder. Dom förstår.

Att säga att min tandläkarskräck är botad nu är fel men jag har lärt mig att hantera min tandvårdsrädsla. Givetvis är framgången kopplad till vilken tandläkarklinik, vilket tandläkarteam man går hos. Hela detta underbara tandvårdsteam har lyckats att reducera min tandläkarskräck till en ganska normal oro. Jag känner en enorm tacksamhet till dessa fantastiska tandläkare och sköterskor som har hjälp mig få en mycket bättre livskvalitet. Min munhygien är ingenting jag behöver skämmas för längre.

Nedkortad version med patientens medgivande.

 

Läs också Johannas berättelse om sin tidigare tandläkarfobi