Min före detta tandläkarfobi

För ganska exakt ett år sedan satt jag och skrev lite dagbok om mina känslor kring att gå till tandläkaren. De upplevelser jag haft och hur jag upplevt behandlingen för min ganska kraftiga fobi. Har nu blivit ombedd att skriva ihop en text om den behandling jag genomgått. Detta gör jag i hopp om att kunna hjälpa och stödja andra att våga påbörja behandlingen eller känna hopp om att fobier kan övervinnas, men även för att själv gå igenom den process jag genomgått.

Jag tänker inte påstå att det är en lätt behandling. Det är något av den tuffaste, kanske dyraste men bästa investeringen jag gjort i mig själv hittills. Det underlättar att få uppmuntran och stöd av nära och kära under en process som denna men att satsa på sig själv och utvecklas som person kan även provocera fram lite andra typer av reaktioner hos omgivningen. Ha tålamod!

Stolt över

Förutom att berätta för dig om denna period i mitt liv vill jag även skriva detta för att du ska veta vilka fantastiska människor och kompetenta yrkesutövare Jennifer, Janna, Silvi och Siv är. Vill även passa på att berätta att jag äntligen börjar känna stolthet över allt jag klarar av nu. Börjar denna text med ett par rader som skrevs ett antal månader in i processen. Gjorde en rubrik där jag försökte beskriva mina förhoppningar om tandläkarbesöken i framtiden. Detta var allt jag orkade skriva: Jag hoppas jag kommer få skriva något bra här. Att jag klarar gå till tandläkaren självständigt samt att kunna fungera normalt dagarna runt omkring dessa besök.


De minnen och känslor jag kommer beskriva kan nog ibland vara lite hoppiga och ojämna. Detta beror på att det har varit mycket rörigt, har haft svårt att sortera de händelser som varit. Vissa stunder har jag haft ren panik och andra vid andra tillfällen har min förmåga till känslor, hörseln, känsla för tid och rum, synen och resten av mina sinnens förnimmelser varit kraftigt sänkta. Texten kommer även att påverkas av att jag nu konfronteras mot de känslor och den rädsla jag tidigare haft, vilket till och från är ganska jobbigt.

Första gången

Första gångerna jag var hos Janna satt jag mest och var rädd. Rädd för frågor, tankar och minnen jag skulle vara tvungen att konfrontera, men det jag var allra mest rädd för vara att jag skulle börja gråta vid något tillfälle. Satt och mantrade för mig själv " inte börja gråta, inte börja gråta" vilket blev en lite löjlig fixering jag hade kvar ganska många besök.

Första fobibehandlingstillfället hos Jennifer satt vi och drack te i deras fikarum. Minns bara att jag kämpade med att ta en klunk i alla fall.

Andra tillfället

Andra behandlingstillfället träffades jag och Jennifer på Muffinsfabriken och fikade. Jennifer bjöd på fikat vilket var jätteskrämande, trevligt och gott, tror jag. Tvingade mig själv att smaka lite. Tror att jag valde chokladmuffins. Upplevde då smak av frukt. Åt upp resten när jag kom hem senare. Då kände jag att det bar en riktig chokladbomb till muffins. Från och med några minuter innan jag tog en tugga hör jag inte längre vad Jennifer pratar om. Är osäker på om jag lyckas säga något alls till henne under den tiden. Hon verkar i alla fall inte titta på mig som om jag vore korkad.

Vid något tillfälle på väg hem från ett biobesök satt jag på pendeltåget och det började det värka i en tand. Tårarna började rinna och paniken kom över mig. Väl hemma kände jag att det bara var lite popcornskräp som fastnat.

Jag är lite osäker på om jag varit hos tandläkaren eller hos terapeuten. Gick och satte mig på min tunnelbana, var trött och mitt huvud kändes mycket grötigt. Efter ett tag upptäckte jag att jag satt på fel tunnelbana. Lyckades hålla huvudet klart en liten stund och planerar en alternativ hemväg som inte skulle vara för krånglig. Gick av efter någon minut. Då upptäckte jag att jag gått av vid fel station. Kommer inte ihåg om jag åkte tillbaka eller tog nästa tåg, men hem kom jag och la mig och sov resten av dagen.

Var inte redo

Min första kontakt med Jennifer var ca 2004 eller liknande. Hade två år tidigare tappat fyllningen i två kindtänder och hade därför rejäla, vassa gropar i tänderna. Till sist tog jag modet till mig och bad min mamma leta upp en tandläkare som riktar sig till tandläkarrädda patienter. Ett tag senare kom jag till tandläkaren. Minns inte mycket av det hela men lagning i narkos bokades och utfördes. Dagen efter skulle vi komma på nytt besök och då visade det sig att jag skulle vara tvungen att putsa lite på lagningarna för att optimera bettet. Den panik jag fick när de tog fram något borraktigt för att fixa detta. Jag är idag helt säker på att jag fått information om hur allt skulle gå till men då kände jag mig överfallen. Jag trodde att allt var klart dagen innan. Var då inte redo att ta tag i min fobi. Förstod inte ens att jag var mer rädd än andra.

Jag förstod att min rädsla var extrem

Ungefär 2008 eller därikring kom händelsen som fick mig att förstå att min rädsla/ fobi för tandläkaren var rätt extrem.  En väninna till mig berättade att hon var rädd för tandläkare och hade dåliga erfarenheter av sådana. Hon hade insett att hon hade behov av ett besök och ville då prova Jennifer som jag rekomenaderat. Jag ville gärna följa med som lite egen KBT-behandling genom att sitta och vänta i väntrummet men jag var noga med att hon inte fick nämna mitt namn i samband med bokning. Efter den dagens föreläsningar (studerade till Sjuksköterska) åkte vi till Sveavägen. Jag hade mått dåligt hela dagen, det var fint väder, jag hade en bomullsklänning på mig. Väl framme hos tandläkaren var min puls mkt hög, jag hade svettats igenom hela klänningen, jag mådde illa och kände mig yr i huvudet.

När min väninna hämtades av Jennifer kände hon igen mig och sa hej. Jag tror att jag lyckades mumla fram ett hej samtidigt som jag sjönk djupare ner i soffan. Vågade inte titta henne i ögonen och omgivningen försvann runt omkring mig. Efter ett tag var min väninna klar och vi gick därifrån. Det svartnade för ögonen på mig ett par gånger och min väninna fick stödja mig. Väl framme vid ett övergångsställe tar min kompis snabbt tag i mig och rycker hårt i samma stund som en blå buss susar förbi. Jag såg den inte. Hörde den inte heller. Inte heller min kompis om hon sa något. På väg hem berättade hon att Jennifer hälsade, att Jennifer visste vad jag hette. Mitt namn hade inte nämnts annars under besöket, eller i samband med det.

Det hade gått ett par år sedan jag själv varit hos tandläkaren. Det var första gången jag förstod att min rädsla var annorlunda, värre än vanlig tandläkarrädsla. Det positiva med dagen var att min väninna blev botad från sin rädsla på endast ett besök. Dels för att hon såg hur jag mådde och fick ta hand om mig men ännu mer för att hon upplevde att Jennifer såg och lyssnade på henne. Hon fick en tid för att bygga på en sned tand hon stört sig på länge och det blev riktigt fint.

Nyttigt att få hjälp att hantera

Att beskriva mina terapibesök är svårare. Jag vet inte riktigt hur mkt jag vill berätta eller hur jag ska berätta om dem. Jag har i alla fall fortsatt gå hos Janna ett bra tag efter att de landstingsbetalda besöken tog slut. Det har varit så nyttigt att få hjälp att hantera och sortera de tankar som dykt upp i samband med alla tandläkarbesöken, men även fått hjälp med andra frågor som rör mitt liv. Det viktigaste för mig är att jag fått hjälp att våga möta rädslor. Att själv ha makt att upptäcka, möta och gå vidare när obehagliga saker dyker upp i livet. Att förändras är otroligt tufft, tar mkt energi men är ofta nödvändigt för att gå vidare i livet. Det kan även vara skrämmande för nära och kära att se den förändring som sker.

Jag är så glad att jag tog beslutet att göra detta. Tidigare tyckte jag att det var mycket obehagligt att flyga. Inte så att det hindrat mig från att resa men har inte kunnat sova och tårarna har runnit under ett antal flygturer. Under min tandläkarfobibehandling skulle jag åka på en kort semesterresa och upptäckte att jag somnade så fort flyget lämnade marken och jag kände mig lugn hela flygningen. Flygrädslan försvann alltså som en liten bonus under behandlingen vilket känns otroligt häftigt.

Vet inte hur många gånger jag drömt att jag ska till tandläkaren, sitter i tandläkarstolen utan att egentligen utföra någon undersökning eller behandling och bara vaknat att tårarna strömmat ner för kinderna och jag varit otröstlig, som ett litet barn.

Nu klarar jag lättare undersökningar utan problem

Under vintern/ våren har jag gjort en rotfyllning, dragit ut en visdomstand och fått en bettskena. Allt utom det sista under påverkan av lugnande medel men narkos har inte behövts. Tror faktisk aldrig jag någonsin kommer borra eller göra något större ingrepp i munnen utan lugnande, men vad gör det? Jag kan kommunicera med Siv, det vill säga svara i telefon när de ringer från tandläkaren och även ringa dit själv. Jag kan ta mig till och från tandläkaren självständigt utan att behöva oroa mig för att inte hitta hem eller råka ut för någon olycka på vägen. Jag kan sitta i tandläkarstolen och andas (okey, de får fortfarande påminna mig om mitt andningsbehov ibland) prata, minnas vad som sägs och faktiskt småskratta lite utan att vara nervös. Jag klarar även lättare undersökningar utan problem. Inte helt vän med "petaren" än, men det kommer säkert.  Det känns galet konstigt! . Minns ett besök jag skulle på och medan jag satt i väntrummet så började jag plötslig småprata med Siv. Innan det har hon nog mest sett mig nersjunken i soffan med hög musik i öronen, en bok i handen och tårar i ögonen eller helt nedsjunken i min mammas armar.

Tog modet till mig

Första gången jag gick själv till tandläkaren skulle jag komma cirka en timme innan för att bara sitta i väntrummet och varva ner lite. Hade hög musik i öronen och försökte bearbeta trapporna i takt med musiken. Det gick halva vägen ungefär sedan blev jag yr och var tvungen att ta en paus. Därefter blev det en paus efter varje steg. Benen kändes som spagetti. Till sist var jag uppe för trapporna. Jag stod utanför dörren en stund och försökte andas mig lugn. Tog modet till mig och försökte öppna dörren, men lyckades inte. Tog i handtaget med inget hände. Började gråta och lutade huvudet mot väggen mittemot. Ringde till min mamma som lovat att finnas i närheten och pratade en stund. Kom fram till att hon fick vara kvar i telefonen men inte komma och hjälpa mig. Jag ringde till sist på dörren. Siv kom och öppnade.

Att våga be om hjälp när det behövs är viktigt

Dagens datum är 130909 och imorgon ska jag till tandläkaren igen. Jag har inte varit där sedan i mars eller likande. Känns lite pirrigt men känner mest att det ska bli kul att se Jennifer, Silvi och Siv. Konstigt!Jag hoppas att min lilla fragmentberättelse kan hjälpa dig att hitta modet att ta tag i sådant som hindrar dig i livet. Mycket går att ta hand om på egen hand genom att ta beslutet, våga och kämpa men var inte för stolt. Att våga be om hjälp när det behövs är viktigt. Vill bara avsluta med ett favorituttryck som jag tror kommer från lille Nasse i Nalle Puh "man kan inte vara modig om man inte är rädd".


Läs också Lars berättelse om sin tandvårdsrädsla